Årets Vårresa 2011, skulle arrangeras av grupp 2, bestående av

Peter Ekman Mikael Eng Christer Engqvist Anders Fahlström Lennart Hellman Mikael Hermander Mikael Johansson (Lennart Larsson).

År 2011 var ett stort och viktigt årtal för Birdie Num Num.

Detta år innebär nämligen 25-års-jubileum för klubbens grundande.

För att inleda detta unika år med ett exceptionellt firande togs därför ett kraftigt initiativ av föreningens förste researrangör, Los Bokus dos Hurtos, för att garantera att inget lämnades åt slumpen. Sagt och gjort, vilket därmed ledde till ett utrikes besök i Österland.

Detta land är Estland och med en vänort benämnd Tallin. Som vi alla vet så är Estland sedan urminnes tider en del av Sverige. Kanske mer känslomässigt än fysiskt. Men ändå.

Avresa mot främmande land
Eftersom Estland inte är anslutet till Schengen-avtalet ombads samtliga deltagare se över ev. existerande pass. Därmed upptäckte Bert, vår personlige mästerkock, på tisdagen före avresan, dvs. 2 hela dagar före avfärd, att bästa föredatum hade passerats, dvs. i passet. Detta innebar ett par timmars besök på Huddinge-Polisens Passkontor samt ett "välsmort läder" för att pressa handläggningstiden från ca. 3 veckor till 2 dagar. Och till vilken nytta ? Ingen, inte ens Bert fick visa passet. Inte ens deltagarna ville se hans pass, trots hans påstridiga önskan. Starkt att lägga så mycket tid på något så obehövligt.

Nåväl. Nu gällde det att först ta sig till fartyget som skulle transportera truppen från avreseorten till avsedd destination. Dvs. Tallin. För att underlätta för delar av manskapet arrangerades en busstransport som skulle insamla merparten vid gamla Gulf-macken, mittemot Tumba Bruk.

Senare skulle några hämtas upp i Eriksbergs industriområde. Flera kom till platsen i tid så det såg lovande ut. Problemet uppstod i industriområdet. Någon saknades. Förvisso ingen nyhet i truppens långvariga transporthistoria. En av deltagarna som bodde närmast uppsamlingsplatsen saknades. Efter ihärdig eftersökning visade det sig att denne beordrat hustrun att i stället avlämna honom vid fartygshangaren.

Så ca 15 minuter efter utsatt schema for bussen iväg längs E4:an. För att göra livet lite mer spännande för den nu lätt stressade chauffören så övertalades denne att ta den mest trafikerade vägen över Sveaplan. Varför ? Jo för att hämta upp ytterligare två deltagare. Avsikten var givetvis att reducera den totala kostnaden eftersom transporten var offererad till ett fix-pris, och tidsmarginalen tilltagen med ca 45 minuter extra. Detta utan att informera transportföretaget. Väl framme vid Frihamnsterminalen klev samtliga av och bussen, med chaufför, försvann mot nya uppgifter.

Det var nu det visade sig att hela truppen, inklusive Kenneth, var på fel plats, fel terminal, fartyget skulle inte avgå från Frihamnsterminalen utan från Värtaterminalen !

- "Och var ligger den" ?

Paniken lös i ögonen på ett antal av Birdie-gossarna och en släng av hysteri övermannade herrskapet, likt en epidemi. Snabbt ut ur terminalen och sen iväg i ilfart, by foot, mot önskat mål, släpandes på tunga golfklubbor och ett alltför väl tilltaget bagage. Så i raskt promenadtempo, i 20 graders värme, rusade större delen av styrkan åstad, i riktning mot Värtahamnen.

Frågan var väl bara om de var på rätt väg. Det bar iväg runt stora områden och uppför viadukter, nedför och sedan slutligen en ganska plan målraka. Sen var de framme. Låt vara genomsvettiga och lätt flåsande, men ändock.

Nu bar det sig inte bättre än att chauffören, efter att ha nåtts av ett enkelt telefonsamtal, återvände till avstjälpningsplatsen och samlade upp de två deltagare som i lugn och ro tagit kontroll över situation och återkallat nämnda busstransport. Njutningen av att i en luftkonditionerad buss passera de svettiga och flåsande kamraterna kan knappast beskrivas i ord. Men den satt rätt bra, eller hur Anders ? Sedan var det bara att kliva ombord på skeppet. För vissa rätt in i duschen.

Skeppet avgick visserligen inte på utsatt tid men buffésalongen öppnades ändå så ingen klagade. Och med en flink servitris som förstod var herrarna önskade så blev alla nöjda på ca 3 sekunder. Fartyget stävade så småningom genom den vackra skärgården och vissa av deltagarna briljerade med sina kunskaper om vilka sund och öar som passerades. Vid kontroll visade det sig att endast ett fåtal av de tvärsäkra påståendena visade sig något korrekta. Ibland påvisades helt fel farled, men ändock i rätt land.

Mot bakgrund av den färdbeskrivning som vederlades manskapet kan man bara ödmjukt tacka kapten, som läst sin Fänrik Ståhl, i det att han satt hänglås på kommandobryggan och inte släppte nån djävel över bron, som Runeberg skrev.

Framemot kvällskvisten intogs en eller två pilsner i baren under gemytliga former till samtal kring den svenska folksjälens utveckling. Allt till bilden av en rödgult skimrande solnedgång. Framåt 12-blecket låg de flesta på rygg, vissa iförda pyjamasen från senaste fars dagspresenten. Under natten framfördes fartyget lugnt och stilla fram tills det var dags för frukost.

Vid framkomsten till resmålet saknades busstransporten till hotell och golfbana. Projektgruppen tog resolut tag i problemet och under utredningens gång konfronterades gruppen med den lokala företagarföreningen som kunde erbjuda allt från uttjänta kikare till en aktuell collection av plåtburkar, givetvis till förmånliga priser. Det hela slutade med taxiresa till hotellet där bussen senare anslöt.

Färden går norrut, mot Poltava.
Under färden till golfbanan, Estonian Golf & Country Club, erhölls exklusiv information om traktens historia och utveckling av den lokale och erfarne guiden Rolf, även känd som "Silverräven från Enskede Ridstall". Guiden beskrev all känd, och okänd, historisk utveckling med tonvikt på Sveriges betydelse för utvecklingen av handelsstaden Tallin med omnejd. En period som ofta beskrivs som "Den goda tiden". Under den kulturella sessionen framkom även att det var på Gustaf II Adolfs initiativ som Estlands första, och ännu verksamma, universitet grundades. (Mer om detta senare). Det fanns även en mängd mer eller mindre betydelsefulla byggnader som passerades under bussfärden. Vilket inte finns utrymme för att beskrivas här. Påpekas skall dock att transportföretaget Ahréns nya lokalkontor får en magnifik utsikt mot hamninloppet. Vidare beskrevs färdvägen mot EGCC, via den Raka Vägen, som enligt hörsägen sträcker sig spikrakt långt in i det ryska riket. Den raka vägen var i första hand till för transport av tunga ryska pjäser för att rädda Estländarna från den västerländska kapitalismen. Härvid framkom att en av dessa färdvägar var under restaurering, vilket inte skett på de senaste 73 åren. Ny asfalt skulle placeras på körbanan. Fascinerande iakttagelse.

Första rundan på Estonian Golf & Country Club
Väl framme vid golfklubben vidtog förberedelserna minutiöst inför första ronden. Ranchen invaderades av ett flertal ivriga och spelsugna herrar som helt okontrollerat slog bollarna kors och tvärs. Bagarna fylldes med sportdryck, muffins samt övrig nödvändig proviant.

Vid första tee togs spelarna emot av dagens golfvärdinna, Leena. En ung skönhet insvept i tretton lager windstoppers. Värdinnan besiktigade Birdie-gossarnas redskap och var synnerligen bestämd vad gällde medhavd "Divot toll", och dess hantering.

Efter en stunds konversation och uppvisande av medhavda hjälpmedel släpptes gossarna upp på första tee. De som så önskade tilltvingade sig en dock först en vänskapliga omfamning, allt enligt österländsk sed, eftersom vi ju är ett brödrafolk, och man skall ju ta seden dit man kommer.

- "Vi är ju vänfolk och skall ta väl hand om varandra", var en ofta vald motivering.

Lilla Leena visade sig studera på just det universitet som den svenske konungen Gustav II Adolf instiftat i början av 1600-talet, ca 1622, för att vara exakt. (Han dog ju 1632 vid Lützen, så innan dess måste det ju varit).

Ryttmästaren drog en ny vals om hur detta instiftats och hur den svenska kulturen satt sitt avelsmärke i befolkningen. Här fanns ju numera ett flertal blonda och blåögda avkommor att vårda. Var själva universitet hade sitt säte förelåg dock något oklart. Men någon stans i krokarna var det. Därmed var de så viktiga vänskapssambanden bekräftade och lilla Leena kunde släppa ut de ystra gossarna i tur och ordning.

Spelet inleddes med en nog så krävande par 5:a.

Därefter följde en relativt kort par 4:a med vatten på båda sidor om en smal fairway. Här försvann ett antal bollar som välkomnades av juniorkommittén.

Tredje hålet utgjordes av en par 4:a som löpte rakt ut mot ett stormigt hav, månne var det Bottenviken ? Här gällde det att ta i för att nå green, på andra slaget.

Fjärde passerade kort ett vatten men hade mera vatten längre fram till vänster och byggnader till höger. Ack ja. Där var det out.

Det femte hålet tog tid att hitta eftersom hänvisningsskyltar saknades. Så småningom framkom att det var ett långt par 3:hål med en utmanande och stor green.

På väg mot nästa hål dök tant Janiza upp med drickavagnen. Och därmed var denna runda över för vissa medans andra kunde tillskansa sig en något mjukare swing.

Hål 6 - en lång par 5:a. Återigen hus, men nu på vänster sida. Längs med högersidan löpte den största bunker som upplevts näst de som vi såg på Royal Course i Abu Dabi. Hålet krävde både längd och precision i slagen. 7:an var en lång par 4:a, som löpte längs med 6:an, dock på andra sidan den gigantiska bunkern, eller kallas det "Waste Area" ?

(- "Denna uppräkning av hål kan inte fortgå. Det är ju ändå bara en golfbana. Jag somnar".)

Därefter följde ytterligare 12 hål, varav det 19:nde tycktes uppskattas mest. Sammantaget kan rapporteras att scorerna var över förväntan. Vädret var svalt men soligt.

På kvällen intogs middagsmaten på hotellet. Buffé med dryck och kaffe med kaka därpå.

- "Bra", tyckte de flesta eftersom det var nära till bingen och uppladdningen inför andra dagens spel stod för dörren.

Andra dagens spel och dobbel

Ronda nr 2 var strax i antågande påföljande dag. Samma procedur upprepades som föregående dag. Vid första tee hade dock fröken Leena bytts ut mot tvillingarna Andropovitch, Maleena och Katarina i förnamn. Självklart studerade även de på "Det Svenska Universitetet". Fram med "Divot:en" för kontroll och snabbt upp på tee. Det var gott att se kulan vina fram över den gröna ytan, ner över första krönet i sin väg mot green.

- "Men Opps, Vad var det ?"

Ett blekansikte tittade upp över krönet i skydd av en golfbag. Den ljusa kalufsen tittade piggt fram mellan klubbhuvudena. Uppenbarligen letades boll där framme. Bäst att hålla igen på drivern och istället placera bollen i buskarna till vänster. Ronden följde ungefär samma mönster som dagen innan. Noteras skall dock att Sandström spelade en sagolik golf och var efter denna andra dagens spel i en ohotad ledning. Återigen hade spelet avgjorts under gynnsamma betingelser men med en viss kuling från havet som gjorde bollbanan något osäker.

Framåt aftonen bokades bord på "Den Ryska Restaurangen", runt hörnet. Alldeles utmärkt. Det vara bara ett aber. Ingen hittade dit. Det var ett antal hörn som skulle rundas men så småningom kom flertalet deltagare fram till rätt restaurang. Övriga åt tydligen på en närliggande förrättning. Ett antal pilsner serverades och till detta någon form av köttgryta. Klart ätbart. Alla glufsade i sig anrättningen och sökte sig därefter åter till hotellet för en välbehövlig vila.

Tredje dagens spel

Som vi alla förstod var spelet i stort sett klart i och med att Sandström kom till spel. Enda chanser var att han skulle försova sig, men icke. Han var först nere vid frukost och tindrade av spellust. Väl utsövd och med en närande frukost i kroppen tog han sig an uppgiften att spela skjortan av kamraterna. Och det gjorde han, som man kan se av resultatet nedan. Det finns väl inte så mycket annat att kommentera kring tredje dagens spel. Övriga spelare slutförde sina uppgifter på ett hövligt och ärbart sätt.

Golfklubbens personal var mycket imponerad av Birdie's golfspel och en speciell hälsning kom från restaurangpersonalen som trivdes väl med sina gäster. Den Universitetsstuderande personalen och klubbdirektören önskade Birdie välkommen åter.

- "En fjäder i fågelhatten", hördes en lustigkurre kvittra.

Hemfärd

Bussen avgick på utsatt tid och tippade av Birdie-gossarna vid Tallinfärjan i god tid före avgång. Hytterna togs i besittning och så fort fartyget lämnade kajen bar det iväg till A la Carte-matsalen. Var och en serverades önskad rätt och dryck. Prisutdelningen vidtogs vid sittande bord och några pilsner ytterligare beställdes in. Allt var frid och fröjd. Så småningom hördes ljudliga snarkningar längs korridoren där Birdie-gossarna inkvarterats. Morgonen därpå serverades en kraftig frukost innan skeppet anlöpte Värtahamnen. Beställd buss tog sedan mannarna mot diverse arbetsplatser alternativt bestämd slutdestination - Gamla Q8-macken i Tumba. Resan var därmed till ända och 25-årsfirandets första aktivitet slutförd.

- "Nästa år kan vi väl ha 26-årsjubileum ? Med en resa till Mallis ?", hördes någon hoppfullt önska.