Höstresan gick av stapeln 8 - 9 september.
Arrangör varr Grupp 1, dvs. Lennart Andersson, Rolf Backman, Kjell Bertilsson, Bo Carlsson, Sven Carlsson, Bert Ek och Kenneth Jansson.

Resmålet blev Norrköping.

Banan som avverkades var Norrköpings GK med en första start på lördag kl.12.30, likaledes så på söndagen med start kl.12.30. Inkvartering ordnades på Hotel Grand.

Och hur gick det då ?

Jo, på lördagen anlände de spelsugna gossarna och alla stävade mot ranchen. Boll efter boll ven genom luften tills Melle tömt bollmaskinen. Fram åkte spatserkäppen och han traskade ut mot ett nytt nederlag mot sina svärsöner. Han har ju några ..... sägs det ?

Den första dagen präglades av mycket gott spel och det skilde endast ett par slag mellan de 12 första tävlande.

Aldrig har det väl varit så jämnt vid en resa. Månne berodde detta på den sena starttiden och att de flesta anlöpte banan direkt från hemorten.

Kvällen framfördes därefter i gammalt välkänt mänster men kanske i ett något lugnare tempo än brukligt. Det stod ju mycket på spel. En titel vid en av Birdies tävlingar rankas högt, mycket högt.

Sällskapet blir allt mer tävlingsinriktat varför kvällarna framlevs i  behagligt men lugnt tempo. Redan strax efter midnatt sågs en del av de tävlande ta rummen i besittning för en välbehövlig paus, trots förestående sovmorgon. Ja, till och med så högt att en del gick och la sig mycket tidigt, på morgonen.

På söndagen utdelades sovmorgon i så riklig mängd att t.o.m de normalt mycket morgontrötta resenärerna inte kunde förmå sig att ligga kvar hela den tilldelade tiden. Därmed lyckades alla med konststycket att intaga frukost sittande, vilket väl aldrig inträffat. Normalt är ju att ett antal deltagare endast hinner rafsa åt sig ett par hårdkokta kulor, en eller två brödbitar och ett halvt glas jouice. Vid första tee brukar man sedan se gossarna ivrigt sväljande brödet medans äggskalen rinner ur mungiporna, för det är inte alltid som de hinner skala äggen.

Ett svagt regn svalkade ev. heta känslor och solen tittade fram efter några minuter. Tävligen gick av stapeln på utsatt tid och Martin fick sin bil till slut. Han hade då vankat omkring, dock inte inte några längre sträckor, i 30 minuter nervöst väntande på att få tillgång till ett fullgott fordon.

Berte gick ur som vanligt. Den här gången dock inte ur klubben utan bara ur tävlingen, efter 11 hål. Det var visst ett par revben som spökade. - "Nä, det var bara han som mökade", sa de andra.