KM spelades den 27/8, dvs. den sista fredagen i augusti med start kl. 08.00 på Grödinge Golf Center.

Lottningen tillkännagavs på plats varför samtliga deltagare fick infinna sig i god tid före 08.00.

Startavgift erlades av de flesta och hamnade kring 200-strecket. Icke betalande gäster ersattes medelst Ove's konto. Det generella svaret var, - "Lugn. Det där tar vi sen".

Fråga : Är det någon som känner igen dom orden ? Och i så fall, ur vems mun brukar dessa stavelser komma ?

Därtill avkrävdes sedvanlig hundring till Skins-tävlingen, som brukar fungera som plåster på såren vid ett mindre bra spelresultat. Å andra sidan kan det ju bli värre och öka på eländet tills de, scoren alltså, uppfattas som rena varbölder.

Första 18 hålen spelades i raskt tempo på den sk. gula banan. Kort men klurig skogs- och ängsbana var den gemensamma bedömningen.

De första 9 hålen utgjordes av de för året nyöppnade hålen. Lite bergsbestigning med knicksiga skogshål.

Efter dessa hål förstod alla varför inte Martin ställde upp. Det fanns dock utrymme för några långa drivar, men flera av greenerna var små, mycket små, mycket små, tyckte några som mest letade boll i terrängen.

De sista 9 hålen gick över ett öppet ängslandskap, sannolikt sponsrat av LRF, dock med en hel del farliga outpinnar.

Fråga Stor-Fahlan, han vet.

Spelet rullade på bra och alla kom i mål. Vissa med bättre resultat än andra. Rundan tog bara drygt ca. omkring 3 timmar och 38 minuter.

Efter 18 hål serverades näringsriktig mat av "Babban". Allt från lasagne till falukorv tillagades i rasande tempo med det varma brödet snyggt serverat i personlig korg.

Mätta och belåtna genomförde spelledningen sedan den sk. Cut'en, som hamnade vid 74 slag. Detta innebar att 12 spelare gick vidare till slutspel för att göra upp om klenoden, dvs. en inteckning i guldputtern.

Ledarbollen räknades fram och det visade sig att Anders Sandström ledde inför andra rundan på 69 slag netto.

- "Klappjakten kan börja", hördes det från publikhavet.

- "Men, pappa det är ju långt kvar till julen", replikerade den lille sonen, "eller är det morsan som du skall klappa till ?".

- "Nej, för bövelen, det är Lill-Svinet som skall tvålas till", svarade den inte helt seriöse fadern.

- "Ack, ack, ack". Dessa sportsupporters som bara vill se blod och tårar.

12 tappra spelare gjorde sedan upp om den slutliga segern. Den avslutande 9-hålaren benämns den sk. röda banan. För vissa kom den att uppfattas som röda faran. Ledarbollen sändes ut med Lillen, Lyth, Ove och Anders.

Publiken förväntade sig storspel i bollen och det hetsades ordentligt från tee-position.

Anders öppnade med att räva i en 7-metersputt på 1:an vilket dock genast följdes av en dikeskörning på 2:an.

Spänningen blev olidlig och det riktigt bubblade av förväntan i publiken.

Striden var stenhård mellan Anders och Ove. Det egentliga avgörande skedde först på 8:onde hålets green, där Ove 3-puttade medan Anders säkrade segern med ett easy par.

Sluthålet blev därmed närmast en ren defilering.

Hr Lyth smög i bakgrunden men missade alltför många puttar för att han skulle blanda sig i själva slutstriden.

Lillen som ingick i ledarbollen satsade mest på långa vinstgivande (?) drivar vilket bl.a. kostade 9 slag på 8:an. Två rejäla utslag förbi green, där man kunde skåda bollarnas vidare färd mot klubbhuset.

Prisutdelning skedde traditionsenligt vid galamiddagen på kvällskvisten. Arrangörsgruppen hade ordnat med välkomstdrink, dock utan jordgubbar, och en grillbuffé med vin och öl. Arrangemanget avhölls i den gröna lunden i den Lythska trädgården. Alla damer bjöds på arrangemanget, vilket uppskattades av de flesta, damer vill säga. Birdies välfyllda kassakista räckte mer än väl för denna generösa gest. Kaffe dracks av de flesta utom Mimmi som fick sitt över sig, på nyinförskaffade galadräkten. Vi får hoppas att tvätteriet fixar detta.

De tre förstapristagarna fick sina välförtjänta priser ackompanjerade av högljudda applåder och visslingar. Prisutdelningen höll tidsschemat, för första gången någonsin, ända tills Anders skulle hålla segertalet. Då påmindes om forna tider med Iron-Mike som prisutdelare.

Publiken lyckades dock slita ner vinnaren från talarstolen och trycka ner honom vid bordet för fortsatt intagande av mat och dryck.

Närmast hål tävlades det om på hål nr 17. Bert "Kocken" Ek placerade sig endast 28 cm från hålet och för detta erhöll han 1 kg kaffe. Dock hjälpte inte dessa insatser till någon framskjuten placering då cut'en gick vid 74 slag, netto.

Kjell-Bertils son, alias Bertil Kjellsson, vann "Long Driving" på 18:hålet. Som pris för Long Driving var avsatt ett rundligt belopp som vinnaren skulle få mottaga, inte mindre än 500 svenska riksdaler. Tyvärr missade Kjell-Bertil prisutdelningen varför kontanterna tacksamt togs emot som en donation till klubbkassan. Ej heller Kjell-Bertil klarade Cut'en.

Efter all "skins"-uträkning, med sedvanlig arvodesutdelning, framkom att ett antal hål delades på slutet, vilket innebar ytterligare donationer till klubben. Totalt en förstärkning av kassan med ca 900:-.

Den planerade boule-banan färdigställdes dock ej denna kväll, vilket sannolikt var bra. Projektet fick skjutas på till ett senare tillfälle. Ej heller bjöd aftonen på några ofrivilliga bad, till vissa herrars besvikelse. Så till stor del förlöpte kvällen i lugnets och harmonins tecken. De sista gästerna sågs lämna anläggningen strax före midnatt med siktet inställt på TB's. Hur det gick med detta förtäljer inte historien.